Allt gick åt helvete fel..
Jag vet inte om jag kan gå in på detaljer, jag vet inte ens vad jag ska säga men jag vet att jag måste få ur allt på nått sätt. Det låter kanske fånigt men idag fick jag uppleva hur skört livet är och hur snabbt det kan ändras från att leva till att livet rinner ur en.
Jag hade en patient idag på jobbet, en väldigt sjuk kille som levt ett hårt liv. Han skulle få åka hem på permiss över helgen för att få byta miljö, slippa alla sladdar, övervakning och sjukvårdspersonal. Hans mamma och assistent skulle ner på stan och sen äta popcorn, nått som den här killen verkligen gillade men inte kunnat ätit eftersom han var så skör i halsen.
Men plötsligt när de skulle få honom till hans rullstol så hände det något. Något i kroppen brast och killen förlorade mängder med blod. Jag såg hur allt kom upp genom munnen och på en sekund var jag framme med papper för att stoppa det från att rinna ut, läkare tillkallades och ett helt gäng på 8-10 personer samlades för att göra allt som går för att hålla honom kvar i livet.
Jag försökte så gott jag kunde med att hjälpa till, gjorde HLR, hämtade saker, stod mitt i allt blod och försökte klippa en tråd med skakiga händer. Om någon skulle tagit min puls så hade den med säkerhet varit kring 200 slag i minuten. I mitt huvud var det kaos.
Jag sprang till blodcentralen och jag kan säga att jag aldrig har sprungit så fort som just då..
Tyvärr kunde vi inte rädda livet på killen.
Vi pratade ut om vad som hänt när vi var klara och då brast allt för mig. Chocken kom över mig som ett vattenfall och jag kunde hålla tårarna instängda.
Man är inte mer än människa.
Bilderna som har etsat sig fast i huvudet kommer aldrig försvinna och just nu känns det som om inget är mer värdefullt än livet som man lever.
Kom ihåg att livet kan vara underbart och framtiden känns ljus, men att allt kan vända av en enda rörelse. Så lev nu.
Jag hade en patient idag på jobbet, en väldigt sjuk kille som levt ett hårt liv. Han skulle få åka hem på permiss över helgen för att få byta miljö, slippa alla sladdar, övervakning och sjukvårdspersonal. Hans mamma och assistent skulle ner på stan och sen äta popcorn, nått som den här killen verkligen gillade men inte kunnat ätit eftersom han var så skör i halsen.
Men plötsligt när de skulle få honom till hans rullstol så hände det något. Något i kroppen brast och killen förlorade mängder med blod. Jag såg hur allt kom upp genom munnen och på en sekund var jag framme med papper för att stoppa det från att rinna ut, läkare tillkallades och ett helt gäng på 8-10 personer samlades för att göra allt som går för att hålla honom kvar i livet.
Jag försökte så gott jag kunde med att hjälpa till, gjorde HLR, hämtade saker, stod mitt i allt blod och försökte klippa en tråd med skakiga händer. Om någon skulle tagit min puls så hade den med säkerhet varit kring 200 slag i minuten. I mitt huvud var det kaos.
Jag sprang till blodcentralen och jag kan säga att jag aldrig har sprungit så fort som just då..
Tyvärr kunde vi inte rädda livet på killen.
Vi pratade ut om vad som hänt när vi var klara och då brast allt för mig. Chocken kom över mig som ett vattenfall och jag kunde hålla tårarna instängda.
Man är inte mer än människa.
Bilderna som har etsat sig fast i huvudet kommer aldrig försvinna och just nu känns det som om inget är mer värdefullt än livet som man lever.
Kom ihåg att livet kan vara underbart och framtiden känns ljus, men att allt kan vända av en enda rörelse. Så lev nu.
Kommentarer
Postat av: Nathalie Lidemalm
Du är iaf en strong människa som höll huvudet kallt under det chokerande förloppet. Att brista efteråt är något naturligt och som får dig att kunna jobba vidare, du är bra på det du gör :)
Postat av: Julia
Tack!
Trackback
