Katrineholm
Det är en fin dag idag, solen värmer och det är lika tyst och lugnt nere på stan som alla andra söndagar. Butikerna har stängt och det är som om alla invånare är hemma och kanske sitter i solen, lagar mat, tvättar lite och städar. Det är söndag och sålänge jag har bott här så har det varit samma sak varje söndag. Antingen mår man dåligt efter lördagens tur på stan, man går till Harrys eller Statt, dansar och träffar folk, man går sedan hem ensam eller med sällskap men först ett obligatoriskt besök på donken för en cheesburgare. Eller så vaknar man, äter frukost och ligger i soffan hela dagen så som jag har gjort.
När jag var nere och handlade potatis till veckans matlådor så tänkte jag att jag har snart bott här i 5 år. Jag tänkte högt och tog en lång suck och tittade mig omkring, jag bor här men trivs jag?
Man kan inte alltid skylla på tiden men det har gått så fort! Jag kommer ihåg när jag satt i bilen med pappa, med mina saker och var så glad över att få flytta hit, till en större stad än Nykvarn och träffa nytt folk, bo med min pojkvän och starta ett eget liv. För 5 år sen hade jag inte en tanke på att jag skulle sitta i en egen lägenhet, jobba kvar på samma ställe som jag började jobba på och vara själv.
Jag förstår de som växer upp här, man har kompisar, skolan och familjen men så fort man kan så flyttar man till en större stad, man pluggar och lever sitt egna liv tills den dagen man flyttar tillbaka för att man har träffat någon, man vill köpa hus och har barn. Katrineholm är perfekt för barnfamiljer och jag trodde ett tag att jag också skulle bilda familj här, ett hus utanför staden med hundar och en stor trädgård. Det var inte meningen att allt skulle ändras, jag hade bestämt mig men sen kom det saker i livet som gjorde att man helt bytte riktning, från det trygga med en pojkvän, fästman och en vardag tillsammans till att bara ha sig själv att ta hand om och välja precis vad man vill göra.
Den 1:a september 2013 fick jag tillgång till min lilla 1:a på 32 kvadrat, med sneda väggar och fläckiga tapeter. Min familj och mina vänner hjälpte mig att flytta 15 flyttkartonger och jag trodde aldrig att jag skulle få plats! Lisa började packa upp medans jag låg i min nya säng och tittade upp i taket och tänkte hur tusan hamnade jag här?
Jag vill nog skylla på tiden igen, att det går för fort! Bea kom hit för första gången och muttrade om att jag inte har gardiner och att jag bor i mitt förråd. Varför? Det är konstigt att efter ett år så har jag inte bott in mig än. Jag ser lägenheten som en mellanlandning tills jag vet vart jag ska ta vägen och nu börjar det kännas att jag måste se framåt, planera vart jag vill och börja säga hejdå till Katrineholm. Jag har underbara vänner, världens bästa kollegor, ett bra jobb och tusen fina minnen här men det är inte min stad.
Snart ska jag ta en promenad och kolla mitt hemliga kantarellställe och sen ska jag och Buster ligga i soffan och kolla på film hela kvällen. Det är lite mysigt med en katt faktiskt.
Det här med killarna
Det har varit en rolig sommar och jag ser nästan framemot en lugn höst med mörka kvällar, tända ljus och mysiga filtar. Sen kommer det till det här med killarna.
Jag har träffat en del killar i sommar, alla lite olika men charmiga och snälla. Filmkvällar och nattbad har löst av varandra men nu när sommaren är slut så hörs man inte av något mera och så kan det ju vara. Jag sitter inte och gråter över det men såklart hade jag velat haft mer kontakt med några.
Det är kanske hösten som får en att känna sig lite ensam men jag ska erkänna att jag hellre är ensam än med personer som vill ha något tillfälligt, något lätt och en som håller dem sällskap när dom själva känner sig lite övergivna. Jag vill ha en som inte ger sig, som överraskar och får mig att skratta tills tårarna rinner. Som har humor, styrka och charmen att vara sig själv.
Jag tror på att det kommer när man minst anar och jag tror inte att jag är ett hopplöst fall.
Men jag lägger det här med killarna på hyllan, man får ha kul på vägen och sen så kommer han.
